Eken
Jag mötte en ek idag. En väldig krona som närapå snuddade de regntunga molnen. I de starka grenarna vilade avbrutna döda grenar, fastkilade och ömsint förankrade i det levande.
En väldig ek som krävde många armar för att famnas. Barken elefantgrå med vallar och fåror i centimeterdjupa spår. 300 år, eller 500 år. Om styrka och kraft vittnade den om. Den skrovliga stammen bjöd betraktaren att stiga fram och luta sig mot den. Att hämta kraft ur århundrandens samlade värme. Så kan en gammal, uråldrig ek bli ett oförglömligt minne, som väcker vördnad, respekt, ja kärlek. Dikt av Anita Nordh |